huvud








FOTBOLL HANDBOLL Övrigt FOTBOLL HANDBOLL Övrigt







v-meny_match_top_index
Startsida Sport



v_meny

Matilda Andersson (Fotboll)
Sara Hansson (Voleyboll)
Lina Olsson (Handboll)
Pinar Yalcin (Fotboll)
Madeleine Nilsson (Fotboll)
Johanna Westberg (Handboll)
Viktoria Nordström (Volleyboll)


v_meny_copyright
© Conny Nilsson
Alla bilder är skyddade av
upphovsrättslagen och får inte
kopieras eller på annat sätt
användas utan tillstånd




    Pinar Yalcin (Fotboll)
 

Pinar Yalcin - Dalby (2013-10-02)


under säsongen har du spelat för dalby i div 2 men
för ett tag sedan var du med på träningsläger för turkiska landslaget'
hur länge var ni på läger och var någonstans befann ni er


- Från den 19/8 - 26/8 befann jag mig i Turkiet, Istanbul för att delta i ett träningsläger med det turkiska landslaget. Lägret var ett förberedelse läger inför Vm - kvalet mot England, men för mig var det mycket mer än så. Det turkiska dam landslaget hade fått en ny tränare och dessutom var det första lägret med damlaget för mig, jag hade mycket att bevisa för både ledarna samt spelarna, Så jag såg det som ett uttagningsläger och gjorde så gott jag kunde under samtliga träningar. Allting var nytt för mig, vi hade träningslägret i Kartepe, som låg 10 000 meter upp i bergen, så jag fick även se en annan del av Istanbul


vad var det bästa på landslagslägret och kände du några av de
andra tjejerna sedan innan?

- Jag känner Leyla sedan innan, så det var rätt så skönt att ha henne där, vi stöttade varandra och motiverade varandra. Det bästa med lägret var stödet från min mamma och mina kusiner, de kom och besökte mig och gav mig styrkan till att kunna samla krafterna och prestera på nytt. Det är inte lätt att komma in i ett gäng som känner varandra sedan innan, dessutom är det en helt annan fotbolls kultur i landslaget än vad det är i våra klubblag. Det vi tycker är en självklarhet här (i sverige), är inte det där och tvärtom. Träningsuppläggen var annorlunda och jag lärde mig nya saker som jag kunde ha nyttaav i våra klubb matcher



under denna vecka (v39 (23-29 sep) har du också varit med om något
speciellt nämligen em kval match mellan turkiet och england
hur var det att få vara med på något sådant

- Att få vara med om något så stort har jag fortfarande inte kunnat smälta. Det känns som att jag bara har drömt och att det aldrig har hänt. Känslan av att få kliva in på en gigantisk fotbollsplan med ca 6300 i publik gjorde mig nervös. Jag var förbluffad över hur många som stöttade damfotboll. Jag önskar verkligen att vi hade fått bättre möjligheter i vårt anfall spel, men Englands två snabba mål inom loppet på två minuter chockade oss alla, vi hann inte ens bli varm i kläderna. När jag tänker på matchen så kan jag inte sluta le, för trots förlust så är jag oerhört stolt över min egen insats, jag har trots allt fått göra min första landskamp, och det hade jag aldrig kunnat tro efter min korsbandsskada, men än en gång bevisade jag, inte bara för mig själv utan för alla andra, att viljan är allt. En gång i tiden drömde jag om att få representera ett landslag, ett tag trodde jag att det var kört, men jag såg till att min dröm gick i uppfyllelse och det med hjälp av alla i min omgivning som stöttade mig genom min tuffa skada. detta är stort, det är oerhört stort, men jag har fortfarande inte kunnat smälta det. Känslan jag fick uppleva kommer jag aldrig att glömma, den är verkligen oslagbar




hur kändes det att få möta ett så pass bra landslag som england

- England var bra, de var jätte duktiga, det märktes att de hade spelat ihop ett tag men vi gjorde de också bättre.
I Sverige är vi vana vid att spela mot motståndare som har ett högt  boll tempo och som skiftar kanter, men för de som inte bor i Sverige  kom det som en chock. Vi tappade i backlinjen och kommunikationen fungerade inte som det skulle. Hade vi täppt till lagdelarna och inte fått två snabba mål så hade matchen definitivt sett annorlunda ut. Jag tycker att både jag och Leyla matchade de väldigt bra och bara det är ett tecken på att vi är duktiga fotbollsspelare. Det är definitivt en erfarenhet att möta ett lag som lyfter så pass högt  upp med sina ytterbackar, men jag tycker att jag gjorde ett bra jobb och är nöjd med min insats, men man är aldrig färdig lärd, och detta var en erfarenhet jag definitivt kommer att ta med mig



- du nämner en korsband skada
När fick du den skadan och i vilket sammanhang uppstod det

- Jag skadade mig under inomhusturneringen Olympic cup den 20 November 2010. Det var första matchen och vi ledde med 5-0, jag fick en bra boll och passade förbi målvakten, då jag var helt fri tänkte jag hoppa över henne så att jag utan stress kunde rulla in bollen, men riktigt så blev det inte då jag fick en tackling av en av deras backar som glidtacklade och sparkade bort mitt vänstra ben i luften (som i det här fallet skulle ha fått mig att landa stabilt), som i sin tur gjorde att jag landade med det högra benet på yttersidan av bollen, vred hela knäet, tappade kontrollen och mitt korsband åkte av



fanns det någon gång under den tiden du var skadad som du funderade på att lägga av med fotboll och i så fall vad caecdet som gjorde att du fortsatte


- Efter operationen var vägen lång, den var oerhört lång.
 Jag hade ingen sträckning, ingen böjning, jag hade ingen kontroll över benet och smärtan efter operationen var inte nådig.

Att få höra läkaren säga "Du kommer aldrig mer kunna spela fotboll" är inte något man vill höra, hans ord ekade i huvudet väldigt många gånger och jag kände mig knäckt. Jag har spelat fotboll sedan jag var fem och det kändes som att någon hade tagit det bästa jag visste ifrån mig. Varje gång jag tog ett steg framåt, så kastades jag lika fort två steg bakåt under rehabiliteringen. Ena dagen var det bättre med knäet och andra dagen inte.

 Att inte kunna använda benet som jag ville fick mig att må dåligt, jag kunde efter några månader fortfarande inte böja benet 100%, sträckningen var fortfarande inte 100%, men de i min omgivning pushade mig och stöttade mig och fick mig att vilja komma tillbaka och visa läkaren att det visst är möjligt att kunna spela fotboll igen efter en sådan skada. Något som fick mig att vilja komma tillbaka ännu mer var orden jag fick höra under min första fotbollsträning efter operationen. "Du kan inte ens passa en boll, din sjukgymnast har fel om att du ska börja träna redan, du haltar när du springer", jag kommer aldrig glömma det.

Men det var en person som fick mig att inte vilja lämna laget, det var Kenneth Baasch, varje gång vi hade träning så tränade han mig ensam sidan om. medan laget hade övningar så hade han speciella övningar med mig. Han stod och passade ensam med mig, pushade mig, trodde på mig, hade hopp övningar med mig och andra övningar som gjorde att jag fick bort rädslan som satt i bakhuvudet, utan hans stöd hade jag nog inte kommit tillbaka på samma sätt. Jag kommer evigt vara tacksam för allt han gjorde för mig och jag kommer aldrig någonsin att glömma honom.




 nu när Drömmen om att spela landskamp är gjort är Drömmen klar eller blir du sugen på att uppleva fler matcher ?

- Det är klart att jag vill uppleva fler matcher, det är en match i taget som gäller.



var var någonstans spelades matchen mot England och hur var förberedelser inför matchen
(Hur lång tid innan kom nu dit, hur mycket visste ni om Englands lag mm )

- vi spelade i Fratton park, portsmouth England. Vi träffades i istanbul tisdagen den 24/9 och hade ett träningspass (tar tre timmar till istanbul), dagen efter åkte vi tidigt på morgonen till London, den resan tog 4 timmar med flyg och från flygplatsen till Portsmouth tog det 2 timmar med buss. Samma dagl vi kom till England tränade vi inne på fratton park för att känna på underlaget och se hur arenan var. Jag visste ingenting om England förutom det tränaren berättade, och det var att de hade ett högt bolltempo och bytte kant ofta under spelets gång, han berättade även att de var väldigt fysiska och snabba. Förutom fotbollsträningar så hade vi även teori, både i Turkiet och i England